Akriv för ‘Kultur o Sånt’

Det är tisdag.

På väg mot Staffanstorp. Otroligt nog, eftersom jag fick pulsa genom flera decimeters oskottad snö, till en spårvagnshållplats där knappt några vagnar gick, mot en centralstation med elfel. Och snö. Let’s not forget the snööö. Tåget skulle ha gått 06.40. Gick 07.54. På vägen mot stationen såg jag inte mindre en TVÅ snubbar som tydligen tyckt att det var en bra idé att cykla till jobbet. Jag kan säga så här. Har inte skottarna tyckt att bilvägen utanför mitt hus är prioriterad, så tror jag inte att de prioriterar cykelvägarna. Snubbarna släpade fram sina cyklar i kramsnön.

Utsikt från spårvagnsfönstret

Utsikt från spårvagnsfönstret

Tänkte mer på skrivandet igår och bestämde mig lite halvt om halvt att fortsätta på en av mina historier. Den jag lyckades skriva över 50.000 ord på 2013 på NaNoWriMo. Ska bara fundera på fortsättningen.

Nu sitter jag och hoppas innerligt att de ordnat upp snöproblemet såpass att jag hinner till min terapeut kl 19 idag. Faen ta dem annars.

Jag fick en insikt igår. Den insikten kräver en del förklaring och bakgrundshistoria. Så jag börjar med den.

1994 var jag 15 år gammal, gick i högstadiet och kände mig ensam. Jag var lite av ett UFO i klassen. En dag satt jag på bänkarna utanför ett klassrum och plötsligt hörde jag en röst inuti mig. Inte så som en riktig fysisk röst, men det var något/någon där. En manlig röst som talade engelska. Bara småpratade med mig. Så jag började svara, inne i mitt huvud, på engelska. Han hette David och han blev något av min ”skyddsängel”, trots att jag visste att han inte var någon ängel utan vampyr (ja, jag vet, men det var en visshet). Efter ett par år sa han att han ville introducera en vän till honom och därigenom kom min andra ”röst”, Damion. De två har följt mig ända sedan dess och det är ofta de som är mallar till många av mina historier. De har väldigt olika personligheter. David är vänlig och omtänksam, lite tillbakadragen. Damion är… speciell. Han kan vara fruktansvärt elak, retsam, enerverande, men ibland lyser något annat igenom. Komplex kille, helt enkelt. Medan jag känner David utan och innan så har jag aldrig riktigt fått grepp om Damion, på alla dessa år.

Nu till själva insikten.
Jag har som sagt skrivit mycket om både David och Damion för att lära känna dem så mycket jag kan. Och när jag satt och läste igenom en del så slog det mig att de två är som två delar av mig själv. De kompletterar mig. David är mer den människa jag är utåt medan Damion är den riktigt privata delen av min personlighet, den jag kanske inte skyltar med att jag har. Den som inte är riktigt rumsren, så att säga. Och genom att skriva om dem båda så får jag utlopp för båda delarna av mig själv. Och lär känna mig själv.

Damion har jag försökt komma underfund med länge. Här är ett av mina skriftliga försök att avbilda honom, hans personlighet.

OMGOMGOMGOMG snart är det slut jag kommer inte att hinna jag har planerat sista veckan så jävla dåligt jag måste skriva istället för att sova och komma för sent till jobbet och sedan skriva lite till och orden bara är emot mig och blir inte så många som jag tänkt mig de måste bli fler men hur ska jag klara det kaffet är min vän jag måste få ur mig mer så jag klarar av att vinna men det finns inte tillräckligt med tid måste hitta tiden får skriva på spårvagnen kanske men jag måste ju hinna skriva rent också jävla penna som tar slut hela tiden och varför måste jag envisas med att skriva på papper nu låter jag nästan som Molly Bloom i Ulysseus.

Ska försöka göra lite vanliga saker idag. Det är något som jag lovat mig själv, inte börja skriva förrän jag har städat. Basta. Det mantrat har jag haft i huvudet sedan i torsdags så jag borde ha nog med ställtid.
Att det damp ner en lapp om någon slags ”Inspektion av Ventilation” i brevlådan var också en liten sporre. Jag vill ju att herrar inspektörer skall kunna ta sig in i min lägenhet utan att snubbla över bohaget.
Så. Städa. Stäääääda.
Inte skriva.
STÄDA.
Suck…

Det här med att uppdatera vad som händer och sker. Tydligen är jag inte så bra på det. Det finns dock en anledning och den här gången handlar det inte om World of Warcraft för en gångs skull. Det handlar om Seriöst Skrivande. NaNoWriMo. National Novel Writing Month.
Just det. Jag skriver, därför är jag.
Visst, jag skriver annars också, men den här gången finns det ett mål med allt. Till att börja med 50.000 ord tills sista november. Men någonstans djupt inne i mitt huvud så tänker jag att jag kanske ska försöka göra något mer än just det. Kanske till och med avsluta berättelsen. Kanske skicka in den någonstans. Det ni.
Så jag är Strängt Upptagen.
Jag kommer nog uppdatera lite mer i Skrivboken (länk upp till höger), eftersom jag behöver få ut mina funderingar och ramblings angående mitt skrivande någonstans och de passar bäst in där.
Dessutom handlar min berättelse om just de karaktärer som jag har där.
Skillnaden är att jag skriver en helt annan historia om dem. Mycket har ändrats.
Mer om det i Skrivboken. Förhoppningsvis snart.

Over and out.