Akriv för september, 2012

Plötsligt försvann jag. Bort till en kontinent vid namn Pandaria.
Men jag får ju visa vad i hela friden det är som har uppehållit mig all denna tid.
Så här kommer en liten redogörelse.
(det går bra att klicka på bilderna för full storlek!)

Det började med väntan. Klockan gick sakta.

I väntan på Pandaria

Till slut slog klockan 00.00 på natten och jag stod redo för att FISKA!
Och fiska gjorde jag. I över två timmar.

Fiskande i Stormwind

Tyvärr slog en person mig med en minut från att få Realm First Zen Fisherman. Men vad gör man. Jag prövade ju i allafall.
Så jag gav mig ut med Prostinnan, min huvudkaraktär, till den nya kontinenten.
Där träffade började jag utforska. Jag fick ett husdjur i form av en fisk i en vattenbubbla och träffade på en mycket trevlig panda vid namn Cho.

Fishy och Lorewalker Sho

Efter att ha hjälpt pandorna en del så gick det ändå tyvärr inte riktigt vägen. Ett GIGANTISKT monster dök upp och förstörde dagen. En Sha. Sha of Doubt. Riktigt ond.

Sha of Doubt.

Honom kunde jag inte döda.
Men jag fick i alla fall lift med en fantastiskt fin drake!

Drak-transport

Jag lämnade Jade Forest och åkte vidare.
En del märkliga uppdrag fick jag. Tvätta jakar i en jaktvätt och markera ut bajs uppe på de höga bergen som kunde varit Himalaja.

Markerar bajs med en liten flagga.

Men skam den som ger sig, jag köpte mig en alldeles EGEN jak att rida på.

Min egen jak!

Efter mycket om och men fick jag lov att bege mig till Temple of the White Tiger.
Synen på håll var fantastisk!

Templet på håll

Och när jag kom närmare var det bara ännu mer häftigt!

Templet up close!

Därinne slogs jag med skuggversioner av mig själv för att visa mig värdig. Värdig att få lov att komma in i den stängda delen av Pandaria, Vale of Eternal Blossoms. Och jag lyckades. Dörrarna öppnades!

Vale of Eternal Blossoms dörrar öppnas

Sen var det bara att fortsätta min väg.
Jag fick lift av några pandor.

Transport medelst vagn

Efter tre dagars ihärdigt jobbande så hände det till sist.
Jag blev level 90!!

Ding! Som man säger.

Nu börjar Spelet På Riktigt.
Med flygande fläng begav jag mig till Halfhill Market och min alldeles egna jordplätt, där jag kan odla mina egna grönsaker (jag har numera 8 jordplättar att odla på, samt ett sprinklersystem, en sann bonde!).

Man odlar. Jajamen.

Jag kunde också hjälpa The Order of the Cloud Serpent och få min alldeles egna drake att rida på. Men ingenting är gratis. Jag var tvungen att föda upp den från ett ägg. Den är numera stor som en liten hund.

Min egna drakbebis. I bakgrunden ses den fullvuxna varianten.

Sedan kunde jag inte låta bli. Så numera är Prostinnan inte en Night Elf längre.
Hon är en Pandaren. :)

Panda-präst

Det var en del av min vecka. Det har hänt så mycket mer, men man kan aldrig få med allt. Mists of Pandaria får höga betyg av mig!

Veckorna flyger förbi.
Ganska fint, men ändå dumt eftersom man känner att man skulle vilja ha lite mer tid till allting. Men man ska inte gnälla. Det är ju bra att tiden går, för om jag minns tillbaka på när tiden INTE gick fort så var det banne mig inte så roligt.

Mindre än 24 timmar kvar till Mists of Pandaria.
Jag har planen klar för mig helt.

    Jobba
    Äta lunch (oxfilé minsann!)
    Jobba
    Träna
    Duscha
    Sova
    Vakna kl 23.30
    Vid midnatt: börja FISKA!!

Börja vad?? tänker ni nog. Jo. Det är så att det finns vissa speciella utmärkelser vid en ny expansion. Den första personen på servern att nå högsta leveln, första att få full poäng i att plocka blommor, första personen att få maxpoäng i… att fiska.
Det jag är efter är: Realm First Zen Fisherman.
Jag vet om att jag inte är ensam om att försöka nå detta, men försöker man inte så har man ju ännu mindre chans. Så jag har förberett mig ordentligt. Och ställt in hjärnan på att stå på samma ställe och fiska oupphörligen i ca 3 timmar.
Ja, jag är nog lite konstig. Men det är inga nyheter.

Men nu kanske de där 4 semesterdagarna makes sense? ;-)

För några dagar sedan satt jag på bussen hem. Inget konstigt i det i och för sig. Men bredvid mig satt en man och läste. Han läste inte i en bok utan på en läsplatta, en Kindle. Och plötsligt fann jag mig sitta och irritera mig på det, enbart för att jag inte kunde se vilken bok det var han läste. Inget omslag, ingen bokrygg. Bara en lite platta med grå text jag inte kunde läsa. Frustrerande.

Och detta är alltså något som blir mer och mer vanligt. Jag har inte tänkt på det förr, men jag tycker det är tråkigt. Visst, jag kan se fördelen med att ha ett halvt bibliotek med sig på bussen, men vad hände med allt det andra?
Så som min mor sa, den där känslan när man ser någon läsa en bok man själv tycker om, känslan av att ”åhååå, han läser Den Boken!”. Den kommer försvinna. Eller när man blir förvånad över kombinationen av titel och person som läser den. Synd.

Å andra sidan. Just nu läser jag en serie böcker som ser ut som hej kom och hjälp mig. Som Värsta Tantsnusket Från Bensinmacken i Eslöv. Och det är inte tantsnusk! Ok, det är inte Dostojevskij heller, men det är helt ok böcker.
Jag sitter och gömmer bokomslaget med händerna när jag sitter på väg till jobbet. Vill inte att folk ska tro felaktiga saker om mig. Som om de brydde sig. Problemet är att jag bryr mig.
Jag har hela Anne Rice’s Vampire Chronicles hemma, egenhändigt omslagna med svart papper. Just på grund av deras ohyggliga tantsnusk-utseende.

Så kanske är Kindle bra i det fallet.
Eller så får omslagsmakarna ta sig en funderare.

Jag har upptäckt att jag fick en märkligt tillfredsställande känsla när jag såg mig själv i spegeln på gymmet, lyftande en skivstång. Det kändes fint. Det kändes duktigt. Det kändes coolt.
Även om jag bara lyfte 2,5 kilo (exkl stångens vikt). Det var själva grejen, att stå där med alla andra och lyfta, att se hur ens kropp faktiskt klarade av det. Jag håller nog på att bli en tränings-galning ändå kanske. Men det är fortfarande den psykiska känslan jag är efter och kroppens förändring kommer fortfarande som nummer två, även om jag nu börjat tänka lite på det i form av varierad träning. Både kondis och styrka.

Att ta hand om sin kropp gör kajan glad.
Det gör att hon klarar av vardagen på ett strålande vis.
Det gör att hon blir pigg.
Och till freds med sig själv.

Fridens liljor.
Eller ja. Om snart en vecka kommer jag i alla fall ha semester. Det ska bli väldans skönt. Även om jag då blir den sista att få reda på min nya lön, vilket är jävligt snopet. Bara för att jag lyckas ta semester den enda dagen vår chef tänker informera oss. Så jag får reda på min efter det. Störigt, men jag tänker försöka att inte bry mig. Tänker spela istället.

Jag har för övrigt lyft ut den litterära biten av mina ramblings till en egen blogg, Skrivboken. En länk till den finns här uppe till höger. Den avhandlar allting som har med min kära evighetsberättelse att göra och är ett sätt för mig att resonera med mig själv, få ur mig funderingar och så vidare. Det är kanske inte världens mest intressanta för utomstående att läsa, men det får man avgöra själv.

Ikväll ska jag på Skivstångspass igen. Varför, kan man undra, förra passet gjorde ju mig till invalid hela helgen? Jo, för att jag inte ger mig. Och den här gången tänker jag svälja min stolthet och inte ha några vikter på skivstången. I alla fall inte när vi tränar ben. När vi tränar armar så kanske jag lägger på liiiite.