Akriv för ‘Träning’

Efter flera år av soffsitteri, lathet och ren apati så tar jag tag i saken igen. Träningen. Den där jag älskade förr, som gav mig endorfinkickar så jag fick rysningar, som gjorde mig svettig som fan och som jag längtade till. Spinning. För många är blotta tanken på det fruktansvärd. Och när jag prövade första gången så var den just det. Fruktansvärd. Jag vet inte vad jag gjorde för fel men det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen, som om jag körts igenom en mangel. Så jag gav upp det ett långt tag. Men så en dag så tänkte jag ”äh, vad sjutton jag tester igen”. Och då funkade det. Som det funkade!

Jag tävlar bara mot mig själv. Jag minns den första gången jag kunde stå upp på alla ställen som man skulle stå upp på. Vilken seger! Jag köpte spinningskor, utmanade mig själv ännu mer, längtade till nästa pass.

Men så hände något som kallas förhållande. Det kan vara bra på många sätt och vis, men det slutade med att jag inte tränade längre. Jag såg hur min kropp förändrades till något jag inte trivdes i. Och bara för det så ansåg jag mig vara ”värd” att äta godis, slarva med maten och soffsitta ännu mer. Och nu är jag 20 kg över den vikt jag trivs med.

Det är något jag vill ändra på. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.
Spinning!
PT!
Bra mat!

Jag kommer inte ge mig förrän de där kilona är borta och jag känner igen mig själv i min kropp.

Nu jävlar anamma ska det bli av.

Jag har upptäckt att jag fick en märkligt tillfredsställande känsla när jag såg mig själv i spegeln på gymmet, lyftande en skivstång. Det kändes fint. Det kändes duktigt. Det kändes coolt.
Även om jag bara lyfte 2,5 kilo (exkl stångens vikt). Det var själva grejen, att stå där med alla andra och lyfta, att se hur ens kropp faktiskt klarade av det. Jag håller nog på att bli en tränings-galning ändå kanske. Men det är fortfarande den psykiska känslan jag är efter och kroppens förändring kommer fortfarande som nummer två, även om jag nu börjat tänka lite på det i form av varierad träning. Både kondis och styrka.

Att ta hand om sin kropp gör kajan glad.
Det gör att hon klarar av vardagen på ett strålande vis.
Det gör att hon blir pigg.
Och till freds med sig själv.

Fridens liljor.
Eller ja. Om snart en vecka kommer jag i alla fall ha semester. Det ska bli väldans skönt. Även om jag då blir den sista att få reda på min nya lön, vilket är jävligt snopet. Bara för att jag lyckas ta semester den enda dagen vår chef tänker informera oss. Så jag får reda på min efter det. Störigt, men jag tänker försöka att inte bry mig. Tänker spela istället.

Jag har för övrigt lyft ut den litterära biten av mina ramblings till en egen blogg, Skrivboken. En länk till den finns här uppe till höger. Den avhandlar allting som har med min kära evighetsberättelse att göra och är ett sätt för mig att resonera med mig själv, få ur mig funderingar och så vidare. Det är kanske inte världens mest intressanta för utomstående att läsa, men det får man avgöra själv.

Ikväll ska jag på Skivstångspass igen. Varför, kan man undra, förra passet gjorde ju mig till invalid hela helgen? Jo, för att jag inte ger mig. Och den här gången tänker jag svälja min stolthet och inte ha några vikter på skivstången. I alla fall inte när vi tränar ben. När vi tränar armar så kanske jag lägger på liiiite.

AJ.
AJAJAJAJAJ.
Jag kan härmed bekräfta att det är sant som de säger. Träningsvärken är värst på andra dagen. Den enda träning idag får bli att städa lägenheten, avbokat spinning bara för att jag kommer nog inte klara det. Tyvärr. Lårmusklerna på framsidan är ju liksom något man behöver vid spinning. Och just dessa muskler gråter just nu.
Och mina armar också, triceps. Graawh.
Får bli på måndag istället.
Bleh. Hade velat spinna.

Men det kommer bli fint i lägenheten i alla fall.

Klockan tidigt en fredag och jag sitter och lyssnar på morgonandakt (ja, jag väntar på P1 Morgon, inget annat) och dricker kaffe med ägg.
Veckan har gått utan några direkta besked.
Den gick dock fort ändå på grund av mycket att göra.
Men jag tror nog att jag är alldeles för ivrig, jag vill ha beslut och genomklubbande och genomförande pronto. Så att jag kan börja Jobba På Riktigt. Det är ju mitt eget fel egentligen. Hade jag inte haft så mycket att göra så hade det nog varit ännu värre. Nåja.

Igår tränade jag mitt första skivstångspass. Inte ensam alltså, utan i grupp.
Det var fina fisken.
Men jag var inte beredd på uppvärmningen och dess uppenbara koordinationsaspekt. Jag flaxade och fipplade med armar och ben och såg nog mest ut som en… eh ja. Okoordinerad person. Som försöker se ut som om den har kontroll. Eller hur.
Jag fick tipset från instruktören att inte lägga på för mycket nu när jag var ny. Så det gick jag efter. Medan de andra lade på mellan 7 och 15 kilo på varje sida av skivstången (alltså upp till 30 kilo!!!), så gick jag ut MYCKET lugnt med 2,5 på varje sida. 5 kilo. Del av kaka. Inte!!!
Vi började med benövningar som marklyft och jag dog nästan.
Eller benen dog. Låren.
Så vid första chans så gjorde jag det enda möjliga, tog minsta möjliga vikt. 1,25 kilo på varje sida, alltså 2,5 kilo totalt. Det gick bättre.

Men insikten har kommit. Benen måste bli starkare.
Mina armmuskler är dock i ganska ok form, där kunde jag ta 5 kilo totalt utan att avlida.
Och ingen träningsvärk i armarna idag.
Men benen… ack, benen. Låren.
Det gör inte ont. Men det är träningsvärk som satan.
Småstapplande till jobbet blir det idag.

Tjipp!