Efter flera år av soffsitteri, lathet och ren apati så tar jag tag i saken igen. Träningen. Den där jag älskade förr, som gav mig endorfinkickar så jag fick rysningar, som gjorde mig svettig som fan och som jag längtade till. Spinning. För många är blotta tanken på det fruktansvärd. Och när jag prövade första gången så var den just det. Fruktansvärd. Jag vet inte vad jag gjorde för fel men det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen, som om jag körts igenom en mangel. Så jag gav upp det ett långt tag. Men så en dag så tänkte jag ”äh, vad sjutton jag tester igen”. Och då funkade det. Som det funkade!
Jag tävlar bara mot mig själv. Jag minns den första gången jag kunde stå upp på alla ställen som man skulle stå upp på. Vilken seger! Jag köpte spinningskor, utmanade mig själv ännu mer, längtade till nästa pass.
Men så hände något som kallas förhållande. Det kan vara bra på många sätt och vis, men det slutade med att jag inte tränade längre. Jag såg hur min kropp förändrades till något jag inte trivdes i. Och bara för det så ansåg jag mig vara ”värd” att äta godis, slarva med maten och soffsitta ännu mer. Och nu är jag 20 kg över den vikt jag trivs med.
Det är något jag vill ändra på. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.
Spinning!
PT!
Bra mat!
Jag kommer inte ge mig förrän de där kilona är borta och jag känner igen mig själv i min kropp.
Nu jävlar anamma ska det bli av.