Ombord på tåget mot Lund. Detta känns som min 32532:e resa men så är det ju naturligtvis inte. Bara nästan. Kommit upp i Svart nivå på mitt SJ Prio och det säger ju en del. Mycket flängande för en projektledare blir det. Men det är roligt. Utmanande, frustrerande, stressande. Men roligt. Lär mig nytt varje dag.
Det här trodde jag sannerligen inte för två år sedan. Att jag skulle sitta här på ett tåg mot Lund, i förstaklass, med anställning och ett uppdrag värt 2 miljoner. För två år sedan satt jag med svarta snickarbyxor och hjälpte chaufförer med sina lastningar. Bar kätting och fogar. Smutsade ner mig. Var bemanningskonsult med en historia som utbränd x 3. Med erbarmliga villkor på grund av just att vara bemanningskonsult. Det kan sammanfattas med de ord min konsultchef sa till mig när jag försökte ta mig ur min andra utbrändhet; ”Ja, det är ju svårt att hyra ut skadat gods”. Hon sa inte så exakt, men det var sannerligen andemeningen. Man kände sig inte vatten värd. Man kände att man skulle vara tacksam för att de fortfarande hade mig anställd som på nåder. Självkänslan då var inte direkt den bästa.
Nu har jag en bra chef, hygglig lön och frihet att göra lite som jag vill, bara jag får jobbet gjort. Viss skillnad.
Har tagit tag i min vikt igen, som skenat några år. När man inte mår så bra så blir det lätt att man tycker ännu mer synd om sig själv, äter dåligheter och tycker ännu mer synd om sig själv. Tanken att ”nu är det så jäkla kasst allting så jag kan lika gärna äta det här godiset/chipsen/chokladen.” Någon slags märklig självbestraffning. Men nu är det nog. Nu blir det strikt och jävlar i mig att jag ska klara det! Jag vet att det kommer ta tid, har nästan 20 kg att gå ner, men tålamod och en helsikes karaktär ska nog göra susen. Bara tanken på hur min vikt är nu är sporre nog att INTE köpa det där godiset.
Samtidigt tar jag tag i min själsliga sida, eller rättare sagt mitt sätt att hantera stress. Det går lite hand i hand med det ovan. När jag är stressad vill jag äta godis för ”det är jag värd”. Så fel. Det jag är värd är att må bra och det är ingen annan som ordnar det för mig än jag själv. Hitta andra sätt att hantera stressen och framförallt att faktiskt inte börja stressa till att börja med.
Min kära kollega och vän hjälper mig. Vi hjälper varandra. Där har vi en människa som jag kan vara helt mig själv med, utan konstigheter. Jag kan säga all möjlig knasighet och det är ok. Vi kan vädra ut för varandra. Det är sannerligen inte ofta som man möter en sådan människa.
Och så mina älskade katter. <3
Jag vet ju att jag skrivit om att ta tag i saker tidigare, men nu är det ALLVAR!