Akriv för ‘Allmänt’

Det här med att komma igång och skriva. Det är en känsla som är obeskrivbar faktiskt. När man plötsligt hittar den där infallsvinkeln, den där händelsen, skeendet som gör att allt bara rinner ur pennan. Just nu har jag flow, tror jag. Efter en försiktig start så sa det plötsligt pling i huvudet och jag visste hur jag skulle fortsätta. Och nu vill jag bara hem, hem, hem. Vill inte träffa folk, vill inte gå till terapeut, jag vill SKRIVA! Tiden räcker inte till!

Hittade låten som inspirerat mig från början också. Texten är underbar.

”To Die For”

Tighten your tie, boy
You’re something to die for
But don’t hold your breath now
You’re just killing time
Tonight you can dream, boy
Imagine a whisper
If you can keep secrets
Then I’ll tell you mine
Remember a promise you couldn’t hold on to
Though it brings me to tears now
I need you to know
Look in my eyes, boy
Nothing like yours now
It seems that a lifetime
Is passing us bySo open your eyes…

This is forever but it won’t last long
This is a memory that fades away in neverending
In the death of all
That’s long been said and done before
We’ll wish that we were something more

Stop wasting time, boy
You’re late all your life, boy
They won’t have the patience
For someone like you
Your memory’s fading
I’ll love you forever
I’ll try to remember
I’ll try to hold on

You’re standing alone, boy
Waiting for dreams, boy
Waiting for something
To make them come true
Don’t ever leave, boy
I’d miss you too much, boy
I’ll never forget you
As long as I’m here

Det är tisdag.

På väg mot Staffanstorp. Otroligt nog, eftersom jag fick pulsa genom flera decimeters oskottad snö, till en spårvagnshållplats där knappt några vagnar gick, mot en centralstation med elfel. Och snö. Let’s not forget the snööö. Tåget skulle ha gått 06.40. Gick 07.54. På vägen mot stationen såg jag inte mindre en TVÅ snubbar som tydligen tyckt att det var en bra idé att cykla till jobbet. Jag kan säga så här. Har inte skottarna tyckt att bilvägen utanför mitt hus är prioriterad, så tror jag inte att de prioriterar cykelvägarna. Snubbarna släpade fram sina cyklar i kramsnön.

Utsikt från spårvagnsfönstret

Utsikt från spårvagnsfönstret

Tänkte mer på skrivandet igår och bestämde mig lite halvt om halvt att fortsätta på en av mina historier. Den jag lyckades skriva över 50.000 ord på 2013 på NaNoWriMo. Ska bara fundera på fortsättningen.

Nu sitter jag och hoppas innerligt att de ordnat upp snöproblemet såpass att jag hinner till min terapeut kl 19 idag. Faen ta dem annars.

Jag fick en insikt igår. Den insikten kräver en del förklaring och bakgrundshistoria. Så jag börjar med den.

1994 var jag 15 år gammal, gick i högstadiet och kände mig ensam. Jag var lite av ett UFO i klassen. En dag satt jag på bänkarna utanför ett klassrum och plötsligt hörde jag en röst inuti mig. Inte så som en riktig fysisk röst, men det var något/någon där. En manlig röst som talade engelska. Bara småpratade med mig. Så jag började svara, inne i mitt huvud, på engelska. Han hette David och han blev något av min ”skyddsängel”, trots att jag visste att han inte var någon ängel utan vampyr (ja, jag vet, men det var en visshet). Efter ett par år sa han att han ville introducera en vän till honom och därigenom kom min andra ”röst”, Damion. De två har följt mig ända sedan dess och det är ofta de som är mallar till många av mina historier. De har väldigt olika personligheter. David är vänlig och omtänksam, lite tillbakadragen. Damion är… speciell. Han kan vara fruktansvärt elak, retsam, enerverande, men ibland lyser något annat igenom. Komplex kille, helt enkelt. Medan jag känner David utan och innan så har jag aldrig riktigt fått grepp om Damion, på alla dessa år.

Nu till själva insikten.
Jag har som sagt skrivit mycket om både David och Damion för att lära känna dem så mycket jag kan. Och när jag satt och läste igenom en del så slog det mig att de två är som två delar av mig själv. De kompletterar mig. David är mer den människa jag är utåt medan Damion är den riktigt privata delen av min personlighet, den jag kanske inte skyltar med att jag har. Den som inte är riktigt rumsren, så att säga. Och genom att skriva om dem båda så får jag utlopp för båda delarna av mig själv. Och lär känna mig själv.

Damion har jag försökt komma underfund med länge. Här är ett av mina skriftliga försök att avbilda honom, hans personlighet.

Idag har det snöat. Mycket. Men det kändes ändå ok eftersom det snöade i Uppsala och inte i Göteborg. Fast å andra sidan vet jag ju inte vad som väntar mig när jag landar på Landvetter. Kanske snökaos. Har broddar med mig, som den tant jag är.

Åter en dag där jag kände att jag hade Kontroll. Jag vet ju att jag i morse skrev att jag tyckte att det borde bli en bra dag. Och det blev det. Det är nästan så man går omkring och väntar på den där billiga knytnäven att landa mitt i nyllet. Något jävelskap händer nog snart. Too good to be true och så vidare. Men fan heller, jag tänker inte tänka så. Finns inget gott som kommer av det.

Sitter på Arlanda och tittar ut över landningsbanorna. Snön yr. Små bilar åker omkring och sopar och sopar och sopar. Snacka om Sisyfos-arbete. De säger att planet är försenat. Vet dock inte hur länge för jag orkar inte gå och titta på skylten. Boarding-tiden har försvunnit från SAS-appen men där står det ändå att det ska gå i tid. Känns ju fint. Spelar ju inte någon roll om jag inte vet tiden, planet går när det går.

Feel the Zen.

Sop sop sop på banan.

Skall nog åka senare till jobbet imorgon.

 

Morgon på hotellet.

Kom inte fram till hotellet förrän 21.40, men hade dock en trevlig pratstund med taxichauffören mellan Arlanda och Uppsala. Talade om historia, Erik den Helige, Peter Englund, Jan Guillou samt psykopater. Fråga mig inte hur vi kom in på ämnet psykopater.

På hotellrummet hade receptionen varit snälla (trodde de) och lämnat dessa grejor:

HotellgåvaJättesnällt. Förutsatt att jag åt sånt. Efter en kort sekunds dividerande med mitt lägre jag så höll jag mig till mina nötter. Skall Inte Ge Efter! Tror ändå att jag ska packa ner påsarna, finns säkert någon som vill ha det på jobbet. Gratis är ju gott, som man säger. Nu har jag istället moffat i mig en stor portion bacon och äggröra (med smör på) samt en grillad tomat. Kaffe på det.

Känns som en bra dag. Jag ska inte jinxa denna vecka dock. En dag i sänder blir bra. Just den här morgonen är bra. Zen. Duktig som inte svullade macarons och godis. Jepp.