Du vet hur gärna jag skulle vilja vara i dina skor. Känna den där självsäkerheten ut i fingerspetsarna. Du förnekar dig aldrig. Dagar av lättja när världen ligger för dina fötter. Frikostigt utfläkt inför dig. Du kan ta vad du vill ha och du gör det också, utan att ens vidröra något som kan liknas vid empati. Vad är empati för dig? Det är inte ens luft.

Du kan få de grå höstdagarna att blänka som stål. I dina ögon speglar sig världen och blir färgad av dig. Du kan stå på ett fält i blåsten, med horisonter av trädlinjer, diken och slitna hus i alla riktningar och du kan le. Eftersom du inte tillhör den här världen. Det kalla diset som omger dig fastnar inte riktigt. Allt du tar in med blicken blir din egendom. Stjärnhårda ögon. Du stoppar händerna i fickorna på dina svarta jeans. Ler som bara den kan göra som vet att allt är en lek. Du vet att inget kan beröra dig. Nästan inget. Det finns saker du aldrig talar om. Som du inte låter någon få se. Det som ligger inkapslat djupt inuti dig, i en kokong av reflekterande mörker. Det är detta man ibland kan se skymta i dina ögon. En bråkdels sekund av något. Men sedan är det borta, tillbaka bakom sin skyddande hinna. Det är då man kan se dig på riktigt. Självkontrollen behärskar du till fulländning. Ingen kommer någonsin under skinnet på dig om du inte tillåter det att ske och inte ens då kan de se rakt in i dig. De ser den du vill att de ska se.

Nu ser du på mig. Jag, som försöker måla upp den sanna bilden av dig. Jag känner dig bättre än någon annan och ändå ler du. Lägger huvudet på sned. Du säger inget men hela din kropp talar om för mig att jag aldrig kommer att lyckas. Att det fortfarande finns oceaner av outforskad mark i det landskap som är du. Du ler åt mina fåfänga försök att fånga dig. Den du är. Jag har försökt i många år men du har effektivt glidit mig ur händerna varje gång. Du ser även detta som en lek. Något att roa sig med en stund för att se vad som händer. Jag fascineras över att du inte har tröttnat på mig ännu.

Vinden tar tag i dina mörka lockar och du drar långsamt en hand genom ditt hår och släpper min blick. Ser ut över fältet igen. Fullständigt likgiltig. Neutral. Jag har försökt beskriva dig som en sociopat, som en sadist, eller en skadad själ men inget av det stämmer in på dig. Det har alltid funnits saker som inte stämt överens med min bild av dig. Och du vet om hur jag kämpar, men hjälper mig aldrig på rätt väg. Du iakttar mig bara. Ändå borde du vara medveten om att jag den enda som kommit dig nära, så nära man nu kan komma dig.

Du borde vara medveten om att jag numera kan skiftningarna i ditt ansikte.