Sitter i köket och skriver. Idag har det varit ganska hektiskt på jobbet, men ändå roligt. Förstår inte varför jag tycker det är roligt att jag imorgon ska få säga till en chef att det han vill ha gjort minsann inte går i en handvändning, att han i såfall får hitta någon som kan översätta alla våra artikelnamn till norska i ett huj och att det inte ens då går att göra det han helst vill ha gjort till på torsdag. Kanske är det en lite elak djävul som finns i mig. Eller så är det bara skönt att ha på fötterna. Att veta att jag KAN det här. Sånt är fint. Sånt gör kajan glad.

Imorgon funderar jag på om jag ska släppa ut min cykel på grönbete. Eller rättare sagt hämta den från mor, där den stått vinterförvarad. Har saknat min cykel så! Fast kanske är det bättre att göra det i helgen, när man har tid att tvätta av den, ordna kedja och däck och allt sånt pyssel. Är ju trevligt pyssel. Vill inte stressa det. Dessutom måste jag köpa en cykelpump med bilventil. För min cykel är fin i kanten, här duger inga vanliga cykelpumpar, lyx ska det vara.

Ikväll redigerade jag mina bilder från Lysekil, där jag och mor var i förra veckan. Märk väl. Det heter bilder och inte foton, det har jag fått ibankat i huvudet av min far som är fotonörd. Så. BILDERNA är klara nu. Får väl putta upp någon här så det syns.

Stångehuvud

Går ju aldrig att få till färgerna precis som de var, men i alla fall i närheten. Vi borde ha blåst bort, borde ha suttit inne för kallt och stormigt var det. Men aldrig. Detta landskap gör sig i alla väder. Bara att ge sig ut och njuta. Bjuder väl på en bild av mig också, bevis på att det blåste.

Kajan

Happ. Nu borde man göra kvällen.
Men det är trevligt att bara sitta här, höra brudarna leka i vardagsrummet, lyssna på Enya. Ta Det Lugnt.

Sitter på Centralstationen och väntar på att ett tåg till Malmö skall gå. Är trött och led på att fara omkring. Det tar på både kropp och själ och imorse hade jag helst bara velat stanna kvar i min varma säng. Men det gäller väl att härda ut till saker och ting lugnar ner sig, tills oktober är över.

När jag är sån här så får jag ibland rent barnsliga tankar om allt runtikring mig. När någon mailar och ber om saker så vill jag bara svara ”nääääeejjje, jag vill inte, blä på dig!”. Men det gör jag inte. Tur det, kanske. Jag kan få tankar om att bara vilja sitta och stansa hålkort och inte bry mig om något alls i världen. Bara stansa och sen gå hem.

Semester är ordet. Semester vore fint att ha. Riktig semester där man inte behöver ha planer, måsten, saker att åtgärda. Högsta formen av engagemang ska bestå i att laga mat för dagen. Och ibland inte ens det.

Men det går inte nu. Det får bli sen. Sen som betyder ”jag vet inte när”. Som i en obestämd framtid.

Det är en väldans tur att det är fredag idag.

Ombord på tåget mot Lund. Detta känns som min 32532:e resa men så är det ju naturligtvis inte. Bara nästan. Kommit upp i Svart nivå på mitt SJ Prio och det säger ju en del. Mycket flängande för en projektledare blir det. Men det är roligt. Utmanande, frustrerande, stressande. Men roligt. Lär mig nytt varje dag.

Det här trodde jag sannerligen inte för två år sedan. Att jag skulle sitta här på ett tåg mot Lund, i förstaklass, med anställning och ett uppdrag värt 2 miljoner. För två år sedan satt jag med svarta snickarbyxor och hjälpte chaufförer med sina lastningar. Bar kätting och fogar. Smutsade ner mig. Var bemanningskonsult med en historia som utbränd x 3. Med erbarmliga villkor på grund av just att vara bemanningskonsult. Det kan sammanfattas med de ord min konsultchef sa till mig när jag försökte ta mig ur min andra utbrändhet; ”Ja, det är ju svårt att hyra ut skadat gods”. Hon sa inte så exakt, men det var sannerligen andemeningen. Man kände sig inte vatten värd. Man kände att man skulle vara tacksam för att de fortfarande hade mig anställd som på nåder. Självkänslan då var inte direkt den bästa.

Nu har jag en bra chef, hygglig lön och frihet att göra lite som jag vill, bara jag får jobbet gjort. Viss skillnad.

Har tagit tag i min vikt igen, som skenat några år. När man inte mår så bra så blir det lätt att man tycker ännu mer synd om sig själv, äter dåligheter och tycker ännu mer synd om sig själv. Tanken att ”nu är det så jäkla kasst allting så jag kan lika gärna äta det här godiset/chipsen/chokladen.” Någon slags märklig självbestraffning. Men nu är det nog. Nu blir det strikt och jävlar i mig att jag ska klara det! Jag vet att det kommer ta tid, har nästan 20 kg att gå ner, men tålamod och en helsikes karaktär ska nog göra susen. Bara tanken på hur min vikt är nu är sporre nog att INTE köpa det där godiset.

Samtidigt tar jag tag i min själsliga sida, eller rättare sagt mitt sätt att hantera stress. Det går lite hand i hand med det ovan. När jag är stressad vill jag äta godis för ”det är jag värd”. Så fel. Det jag är värd är att må bra och det är ingen annan som ordnar det för mig än jag själv. Hitta andra sätt att hantera stressen och framförallt att faktiskt inte börja stressa till att börja med.

Min kära kollega och vän hjälper mig. Vi hjälper varandra. Där har vi en människa som jag kan vara helt mig själv med, utan konstigheter. Jag kan säga all möjlig knasighet och det är ok. Vi kan vädra ut för varandra. Det är sannerligen inte ofta som man möter en sådan människa.

Och så mina älskade katter. <3

Jag vet ju att jag skrivit om att ta tag i saker tidigare, men nu är det ALLVAR!

Efter flera år av soffsitteri, lathet och ren apati så tar jag tag i saken igen. Träningen. Den där jag älskade förr, som gav mig endorfinkickar så jag fick rysningar, som gjorde mig svettig som fan och som jag längtade till. Spinning. För många är blotta tanken på det fruktansvärd. Och när jag prövade första gången så var den just det. Fruktansvärd. Jag vet inte vad jag gjorde för fel men det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen, som om jag körts igenom en mangel. Så jag gav upp det ett långt tag. Men så en dag så tänkte jag ”äh, vad sjutton jag tester igen”. Och då funkade det. Som det funkade!

Jag tävlar bara mot mig själv. Jag minns den första gången jag kunde stå upp på alla ställen som man skulle stå upp på. Vilken seger! Jag köpte spinningskor, utmanade mig själv ännu mer, längtade till nästa pass.

Men så hände något som kallas förhållande. Det kan vara bra på många sätt och vis, men det slutade med att jag inte tränade längre. Jag såg hur min kropp förändrades till något jag inte trivdes i. Och bara för det så ansåg jag mig vara ”värd” att äta godis, slarva med maten och soffsitta ännu mer. Och nu är jag 20 kg över den vikt jag trivs med.

Det är något jag vill ändra på. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.
Spinning!
PT!
Bra mat!

Jag kommer inte ge mig förrän de där kilona är borta och jag känner igen mig själv i min kropp.

Nu jävlar anamma ska det bli av.

Bli med katt

2016-04-29, Inga kommentarer. Kategorier: Katter.

I februari blev jag med katt. Närmare bestämt två stycken. Hade gått och funderat ett tag på det och gjorde till slut slag i saken. Två små skygga kattdamer flyttade hem till mig. Iris och Selma. Det är speciellt med skygga katter. Man kan inte tro att de ska bli gosiga på en vecka utan det tar lång tid och massor av tålamod.

Iris är den som är mest ”hispig”, ibland får hon för sig att hon inte känner igen mig. Andra gånger kan vi gosa riktigt ordentligt. Selma å andra sidan är en katt med stor integritet, jag får absolut inte röra henne men hon vill ändå vara med. Hon sitter på köksbordet och ser på när jag äter, iakttar mig när jag lagar mat.

Mina älsklingar är värda allt. :)

Iris och Selma