Voltaren blues

2013-04-17, Inga kommentarer. Kategorier: Allmänt, Gnäll.

Ibland undrar jag om den där tesen om att det bara finns en begränsad andel lycka i världen faktiskt är sann. Just nu har jag nämligen inte mycket av den varan, R har den istället. Och nej, det är inget hemskt som har hänt, men nu kommer det komma gnäll.
Tills igår hade jag två skärmar på jobbet. En rakt fram och en lite vid sidan. Den vid sidan var ett Stort Jävla Misstag. Man är ju liksom inte smart nog att vända hela kroppen när man ska titta på den, man vänder bara på huvudet. Dålig idé. Väldigt dålig. Nu har jag bara en skärm. Rakt fram. Jag har också ont i nacken på höger sida. Dock mindre än igår, men ändå. Blä.
Och som lök på laxen så har det årliga Munsåret behagat visa sin nuna i samma stund. Tack. Inte.

Men jag har lite positivt också. Har börjat skriva igen. Inte igår dock, då satt jag i min soffa och tyckte synd om mig själv. Fullkletad med Voltaren-salva och två halsdukar. Idag är det bättre!

New York-planeringen fortsätter med surf på fina hemsidor.

New York och gulliga tecken

2013-04-12, Inga kommentarer. Kategorier: Allmänt, Fina saker.

En veckas jobb och jag är död.
Men det har ändå gått ok trots att man inte är på topp. Det brukar det ju göra bara man tar sig dit.

I förrgår bestämde jag mig dessutom för något ganska stort. Det finns ju vissa drömmar man har, som man haft ända sedan man var liten. I mitt fall är det att åka till New York. Jag vet inte när jag började tänka på det, men det var i tonåren någon gång tror jag. Jag köpte till och med en karta över stället, bara för att kunna drömma mig bort.
Nu jävlar ska det bli av. Det är ju löjligt egentligen, för jag kan ju faktiskt åka dit om jag sparar. Så jag ska spara. Jag har ju inte direkt några kostsamma nöjen jag håller på med, så det är bara att lägga undan de där pengarna jag slösar på krafs (vet knappt vad det är).
Sedan satsar jag på våren 2014, eller möjligtvis tidigare, det beror på.
Det ska bli av!
Det är en fin känsla man får när man bestämt sig.

Såg nyss att man kan skriva ett gulligt tecken på mitt iPad-tangentbord. Detta: °
Hah! Blubb. Plopp. Grader.
Saker man roas av klockan 07:17 en fredagsmorgon.

Sedan vill jag börja läsa igen. Och skriva. Det är ju billiga nöjen i alla fall!
Borde uppdatera Skrivboken också. Det kommer.

PS. Dessutom har jag fått något underligt behov av att inte befinna mig på så många sociala medier. Hm. Alltså inte ta bort mig, bara inte befinna mig där varje dag. Hm. Koppla ner, koppla av?

Stöttning och jobbhumör

2013-04-08, Inga kommentarer. Kategorier: Gnäll, Jobbfunderingar.

Dessa hopp. Jag vet. I vilket fall som helst så har jag börjat snusa igen, tyvärr. Det förra inlägget sa en del, det slutade liksom inte med skiten. Det bara fortsatte.
Dagen då jag började snusa igen kommer chefen och säger: jamen det var ju faktiskt bra att du började snusa igen. Företaget har inte tid med en stöttnings-vår.
Tack. Verkligen. Jag känner stödet.

Nå. Nu sitter jag och försöker uppamma ett slags jobbhumör. Varit ledig i en vecka och det har varit helt jäkla underbart men problemet är ju det att nu när man gått ner i varv ordentligt så ska man tillbaka. Det var längesedan jag kände en så stark ovilja. Jag har faktiskt trivts på jobbet. Så icke längre. Så det är knepigt med jobbviljan. Måste ju. Vill inte. Ser redan fram mot nästa helg. Mot nästa semester.
Ge mig en massa pengar nu!

16 dagar

2013-02-27, Inga kommentarer. Kategorier: Allmänt.

Dags att börja skriva av sig. Idag är det 16 dagar sedan jag slutade snusa. Helt utan hjälpmedel den här gången så att skiten går ur systemet ordentligt. Tidigare har jag försökt med hjälp av plåster och tuggummin, men då är ju beroendet fortfarande kvar.

Dag 1 till 5 gick mest i den fysiska abstinensens tecken. Skakningar, svettningar, ont i huvudet och ett risigt allmäntillstånd. Men det gick an. Jag vet ju att det är så. Det går ju över. Inga problem.
Men från dag 6 och framåt har helvetet brutit ut.
Och då menar jag det fanimig.
Rakt ner i fotknölarna dök humöret. Det tar sig liksom aldrig upp därifrån, snarare går dipparna ännu längre ner hur det nu är möjligt.
Jag är helt hudlös.

Det är så svårt att förklara för en annan människa hur fruktansvärt dåligt man faktiskt mår. Vilken regelrätt ångest man har. De kolsvarta tankarna som kommer. Googla depression/ångest, vill man säga. Tänk er förlusten av er bästa vän.
Problemet är bara att ingen verkar tycka det är ”ok” att må så här dåligt någon längre tid ”bara för att man slutat snusa”. Många verkar tycka att någon veckas trist humör är förståeligt, men sedan blir man bara jobbig och gnällig. Sedan ska man tydligen snappa ur det.

Jag undrar hur många som skulle tycka så om beroende av någon annan substans. Det finns behandlingshem för knarkare och alkoholister. Där är det inte tal om att ”snappa ur det” efter någon vecka.

Nu kämpar jag mig framåt. Tar en timma i taget. Det är fruktansvärt svårt och tar all den lilla energi jag har. All energi går åt till att klara av att gå till jobbet. Ingen finns kvar för något annat. Att vara social fungerar knappt.
Det enda jag egentligen vill är att ligga under täcket.
Bara att le kostar energi.
Jag har inte ork.

Mellanrum och 2013

2013-01-06, Inga kommentarer. Kategorier: Allmänt, Fina saker.

Ständigt dessa mellanrum mellan inläggen. Men det är nog bara att inse att det är så. Det är inte alltid jag har lust att skriva om vardagssaker, eller vad det nu är jag skriver här.
Det är i alla fall 2013 nu.
Nyårslöften ordnade, tillsammans med L, så att vi kan peppa varandra.

    Inte förneka oss, vara oss själva och klä oss som vi vill
    Skriva, banne mig!
    Gå på Tip the Velvet

Det sista är redan ordnat. Biljetter fixade så nu är det bara stassen kvar.
Skrivandet är det lite värre med, min hjärna fungerar ju så att när jag får en order som ”du SKALL skriva” så blir den jävligt gnällig och motvals. Vill inte alls vara med och leka utan stannar istället upp och går i ide. Jag får helt enkelt råda bot på det på något sätt. Jag har ju en bra idé. Två sidor skrivna än så länge.

Sedan är det ju övriga livet, som just nu är lite… spännande. Intressant. Roligt. Men som den brända människa jag är så tar jag Mycket Försiktiga Steg, så att jag inte faller. Bäst så. Men roligt är det.