Akriv för ‘Egotrippar’

Jag har upptäckt att jag fick en märkligt tillfredsställande känsla när jag såg mig själv i spegeln på gymmet, lyftande en skivstång. Det kändes fint. Det kändes duktigt. Det kändes coolt.
Även om jag bara lyfte 2,5 kilo (exkl stångens vikt). Det var själva grejen, att stå där med alla andra och lyfta, att se hur ens kropp faktiskt klarade av det. Jag håller nog på att bli en tränings-galning ändå kanske. Men det är fortfarande den psykiska känslan jag är efter och kroppens förändring kommer fortfarande som nummer två, även om jag nu börjat tänka lite på det i form av varierad träning. Både kondis och styrka.

Att ta hand om sin kropp gör kajan glad.
Det gör att hon klarar av vardagen på ett strålande vis.
Det gör att hon blir pigg.
Och till freds med sig själv.

Och så blev det ett sånt där hopp igen.
Från första april till 21 augusti.
Ska försöka börja skriva här igen, vi får se hur det går som man säger.

Dock krävs det ju en seriös uppspaltning angående vad som hänt i detta hopp.

Efter den där stopp-dagen den 1:a april så gick det lite lättare.
Den 18 april bestämde jag mig för att testa LCHF, för att se om det var så bra som folk påstod.
Riktig mat, med protein och fett och grönsaker, med så lite kolhydrater som möjligt. Lät ju lite märkligt.
Efter första veckan hade jag gått ner 4 kg. Vattenkilon, men ändå. Men de så kallade övergångsbesvären var fortfarande igång, trött och seg och tung i huvudet.
Efter andra veckan sa det PING i hjärnan. Verkligen PING!!! Nästan så att jag tyckte att halva Göteborg skulle ha hört det. Jag blev så otroligt pigg! En pigghet som jag aldrig känt förut, jag orkade göra saker efter jobbet, jag orkade vara mycket mer aktiv på jobbet, stressen påverkade mig inte alls lika mycket och jag var så sprudlande glad att det nästan var löjligt.

Och så har det fortsatt.
Jag har flow just nu. Och det känns förbaskat skönt. Det är något jag inte känt att jag haft på många, många år. Visst, det är ingen mirakelkur, men det fungerar så otroligt väl på just mig så jag tänker inte sluta i första taget. Vikt och så är ju trevligt, men det psykiska är så mycket mer värt. Jag orkar ju till och med träna nu, regelbundet! Och jag längtar efter det!
Har gått och gnytt hela sommaren för att mina bas-spinningpass har tagit semester och inte kommer tillbaka förrän i september. Istället har jag cyklat till jobbet (!!).

Det kommer säkert vända någon gång, hösten är ju i antågande, men jag njuter medan det varar och förbereder mig mentalt på att inte sjunka ihop på hösten som jag brukar.
Träna.
Ät bra.
Ät D-vitamin (sol i tablettform).
Sen får vi se vad som händer.

Detta var uppdateringen.
Mer kommer. Lovar. ;-)

Lyckades ta mig ut idag, minsann. Inte världens roligaste väder, men jag gick till gymmet. Mycket behövligt. Medan jag joggade på min crosstrainer försökte jag tänka lite mer på den där nya historien, fick en del idéer. Det märkliga är att jag bara får idéer när jag gör något annat, som att gymma, åka spårvagn eller jobba. När jag verkligen sätter mig ner för att få ner skiten på papper (läs dator) så blir det bara… ingenting.

Spenderade eftermiddagen med att göra någon slags mat.
Kikärtor, tomatkross, vitlök, fetaost och lite lite grädde. I en röra. Den ser ut som kräks, men smakar gott.

Har också läst igenom dagböcker jag skrivit 2002-2004.
Det är när man läser det som man inser att man kanske inte utvecklats så mycket. Samma saker återkommer fortfarande, samma trötthet hela hösten och vintern, samma deppigheter, samma reaktioner på stress. Är det helt enkelt så jag är? Förmodligen är det så. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men någonstans känns det i allafall betryggande.
Japp, nu vet jag vad jag har att se fram emot. ;-)

Åter till jobbet imorgon. Hm. Nåja. Semester vore fint.

Dagens länk: ingen idag
Dagens låt: American Idiot – Green Day
Dagens läsning: egna dagböcker

Ägnar förmiddagen åt att surfa runt på diverse bloggar. Bara för att se vad folk gör med dem, vad de skriver. Insikten slår mig ganska hårt att jag är en ytlig jävel, alternativt egotrippad och/eller fullständigt jättetråkig.
Jag skriver inte om aktuella kulturdebatter som florerar på obskyra tidningars kultursidor. Jag har inga åsikter (nåja…) angående HBT-frågor. Jag följer inte hundratals bloggar som handlar om politik. Jag tar inte kort på mina kläder eller kläder jag vill ha. Jag är den som sitter i min vrå och skriver just det jag själv tänker och vad jag har gjort eller inte gjort under dagen. Herregud, hur trist får man vara? Vem fan är intresserad av vad jag pysslade med igår?

Å andra sidan. Vem fan är intresserad av dagens outfit?

Dagens outfit:

Strumpor (svarta)
Tajts (svarta)
Tröja (roströd typ)
Väst (svart)

Nå, var det roligt? Nej, tänkte väl det. Ja, just det. Västen inhandlades på den otroligt häftiga affären Lindex. Wow. Hur coolt som helst. Resten minns jag inte vart jag handlat.

Kanske är jag trist och tråkig. Men det må så vara i så fall.
Jag skriver inte för att visa hur mycket jag läser eller hur bra jag är på att diskutera diverse saker som händer.
Jag skriver faktiskt bara för mig själv. Som en liten ventil som pyser.

För övrigt har jag rött nagellack. Dock något flagnat.