Akriv för ‘Jobbfunderingar’

Sitter i köket och skriver. Idag har det varit ganska hektiskt på jobbet, men ändå roligt. Förstår inte varför jag tycker det är roligt att jag imorgon ska få säga till en chef att det han vill ha gjort minsann inte går i en handvändning, att han i såfall får hitta någon som kan översätta alla våra artikelnamn till norska i ett huj och att det inte ens då går att göra det han helst vill ha gjort till på torsdag. Kanske är det en lite elak djävul som finns i mig. Eller så är det bara skönt att ha på fötterna. Att veta att jag KAN det här. Sånt är fint. Sånt gör kajan glad.

Imorgon funderar jag på om jag ska släppa ut min cykel på grönbete. Eller rättare sagt hämta den från mor, där den stått vinterförvarad. Har saknat min cykel så! Fast kanske är det bättre att göra det i helgen, när man har tid att tvätta av den, ordna kedja och däck och allt sånt pyssel. Är ju trevligt pyssel. Vill inte stressa det. Dessutom måste jag köpa en cykelpump med bilventil. För min cykel är fin i kanten, här duger inga vanliga cykelpumpar, lyx ska det vara.

Ikväll redigerade jag mina bilder från Lysekil, där jag och mor var i förra veckan. Märk väl. Det heter bilder och inte foton, det har jag fått ibankat i huvudet av min far som är fotonörd. Så. BILDERNA är klara nu. Får väl putta upp någon här så det syns.

Stångehuvud

Går ju aldrig att få till färgerna precis som de var, men i alla fall i närheten. Vi borde ha blåst bort, borde ha suttit inne för kallt och stormigt var det. Men aldrig. Detta landskap gör sig i alla väder. Bara att ge sig ut och njuta. Bjuder väl på en bild av mig också, bevis på att det blåste.

Kajan

Happ. Nu borde man göra kvällen.
Men det är trevligt att bara sitta här, höra brudarna leka i vardagsrummet, lyssna på Enya. Ta Det Lugnt.

Sitter på Centralstationen och väntar på att ett tåg till Malmö skall gå. Är trött och led på att fara omkring. Det tar på både kropp och själ och imorse hade jag helst bara velat stanna kvar i min varma säng. Men det gäller väl att härda ut till saker och ting lugnar ner sig, tills oktober är över.

När jag är sån här så får jag ibland rent barnsliga tankar om allt runtikring mig. När någon mailar och ber om saker så vill jag bara svara ”nääääeejjje, jag vill inte, blä på dig!”. Men det gör jag inte. Tur det, kanske. Jag kan få tankar om att bara vilja sitta och stansa hålkort och inte bry mig om något alls i världen. Bara stansa och sen gå hem.

Semester är ordet. Semester vore fint att ha. Riktig semester där man inte behöver ha planer, måsten, saker att åtgärda. Högsta formen av engagemang ska bestå i att laga mat för dagen. Och ibland inte ens det.

Men det går inte nu. Det får bli sen. Sen som betyder ”jag vet inte när”. Som i en obestämd framtid.

Det är en väldans tur att det är fredag idag.

Ombord på tåget mot Lund. Detta känns som min 32532:e resa men så är det ju naturligtvis inte. Bara nästan. Kommit upp i Svart nivå på mitt SJ Prio och det säger ju en del. Mycket flängande för en projektledare blir det. Men det är roligt. Utmanande, frustrerande, stressande. Men roligt. Lär mig nytt varje dag.

Det här trodde jag sannerligen inte för två år sedan. Att jag skulle sitta här på ett tåg mot Lund, i förstaklass, med anställning och ett uppdrag värt 2 miljoner. För två år sedan satt jag med svarta snickarbyxor och hjälpte chaufförer med sina lastningar. Bar kätting och fogar. Smutsade ner mig. Var bemanningskonsult med en historia som utbränd x 3. Med erbarmliga villkor på grund av just att vara bemanningskonsult. Det kan sammanfattas med de ord min konsultchef sa till mig när jag försökte ta mig ur min andra utbrändhet; ”Ja, det är ju svårt att hyra ut skadat gods”. Hon sa inte så exakt, men det var sannerligen andemeningen. Man kände sig inte vatten värd. Man kände att man skulle vara tacksam för att de fortfarande hade mig anställd som på nåder. Självkänslan då var inte direkt den bästa.

Nu har jag en bra chef, hygglig lön och frihet att göra lite som jag vill, bara jag får jobbet gjort. Viss skillnad.

Har tagit tag i min vikt igen, som skenat några år. När man inte mår så bra så blir det lätt att man tycker ännu mer synd om sig själv, äter dåligheter och tycker ännu mer synd om sig själv. Tanken att ”nu är det så jäkla kasst allting så jag kan lika gärna äta det här godiset/chipsen/chokladen.” Någon slags märklig självbestraffning. Men nu är det nog. Nu blir det strikt och jävlar i mig att jag ska klara det! Jag vet att det kommer ta tid, har nästan 20 kg att gå ner, men tålamod och en helsikes karaktär ska nog göra susen. Bara tanken på hur min vikt är nu är sporre nog att INTE köpa det där godiset.

Samtidigt tar jag tag i min själsliga sida, eller rättare sagt mitt sätt att hantera stress. Det går lite hand i hand med det ovan. När jag är stressad vill jag äta godis för ”det är jag värd”. Så fel. Det jag är värd är att må bra och det är ingen annan som ordnar det för mig än jag själv. Hitta andra sätt att hantera stressen och framförallt att faktiskt inte börja stressa till att börja med.

Min kära kollega och vän hjälper mig. Vi hjälper varandra. Där har vi en människa som jag kan vara helt mig själv med, utan konstigheter. Jag kan säga all möjlig knasighet och det är ok. Vi kan vädra ut för varandra. Det är sannerligen inte ofta som man möter en sådan människa.

Och så mina älskade katter. <3

Jag vet ju att jag skrivit om att ta tag i saker tidigare, men nu är det ALLVAR!

Det är tisdag.

På väg mot Staffanstorp. Otroligt nog, eftersom jag fick pulsa genom flera decimeters oskottad snö, till en spårvagnshållplats där knappt några vagnar gick, mot en centralstation med elfel. Och snö. Let’s not forget the snööö. Tåget skulle ha gått 06.40. Gick 07.54. På vägen mot stationen såg jag inte mindre en TVÅ snubbar som tydligen tyckt att det var en bra idé att cykla till jobbet. Jag kan säga så här. Har inte skottarna tyckt att bilvägen utanför mitt hus är prioriterad, så tror jag inte att de prioriterar cykelvägarna. Snubbarna släpade fram sina cyklar i kramsnön.

Utsikt från spårvagnsfönstret

Utsikt från spårvagnsfönstret

Tänkte mer på skrivandet igår och bestämde mig lite halvt om halvt att fortsätta på en av mina historier. Den jag lyckades skriva över 50.000 ord på 2013 på NaNoWriMo. Ska bara fundera på fortsättningen.

Nu sitter jag och hoppas innerligt att de ordnat upp snöproblemet såpass att jag hinner till min terapeut kl 19 idag. Faen ta dem annars.

Det var ju sjutton så man glömmer av att skriva. Men det spelar väl ingen roll, nu gör jag det i alla fall.

Åter en smula tid har gått. Jag har blivit singel och flyttat till min drömlägenhet och mår just nu helt jäkla fantastiskt. Det är underligt hur mycket det känns i kropp och själ att faktiskt vara ensam. Det känns bra alltså. Mycket bra. Läste igenom lite i bloggen och inser att jag borde förstått det tidigare. Att jag är en ensamvarg och mår bäst av det. Men jag antar att det är lätt att ignorera sina instinkter ibland. Det är det dock slut med nu.

Mantrat för detta år och resten av mitt liv är:

Lyssna på mig själv. Lyssna på kroppen. Lyssna på själen.

Jobbmässigt så har jag gått och blivit anställd för första gången i mitt liv. Tillsvidareanställd. På det företag jag jobbar på. Låter ju inte så häftigt, men för någon som jobbat sedan 1998 och bara varit visstidare/projektanställd/vikarie/bemanningskonsult så är det banne mig guld! Det känns tryggt. Har fått den officiella titeln Lagerstyrningsansvarig. Lagom luddigt. Men det känns bra.

Helgen var lugn. Tofflade omkring. Såg en film med R (Mission Impossible 4…? 5…? nånting). Virkade.

Just nu står jag på min balansplatta och är duktig. Nåja. Jag skriver detta, det kanske inte är superduktigt, men jag är på rast så det gills inte.

Tänkte försöka uppdatera lite mer här nu. Håll tummarna för att jag gör det också. Men jag tror det kommer gå!