Akriv för september, 2011

Lugnet var helt ok. Man jobbade på i lugn takt och gick sedan på möte till 15.30. Väl ute från mötet så hade helvetet brutit löst. Och ingen verkade bry sig om att säga till.
Och teknikerna gick planenligt och spelade innebandy, trots att eldarna rasade runt om i landet. ”för det gör vi ju alltid på tisdagar”
Kvar blev en liten klick desperata människor som inte kunde avhjälpa. De blev bättre i konsten att ljuga snyggt för kunderna istället.
”teknikerna arbetar intensivt med problemet”

Det är skönt att vara hemma nu.
Tillsammans med en Väldigt Tjock Bok. Nämligen Sugar av Michel Faber.
Verklighetsflykt medelst litteratur inleds omgående.

Andra dagen på jobbet efter Förkylningen och jag är redan varm i kläderna. Känns bra. Vad som känns ännu bättre är att det är fredag och löning imorgon.

Måste försöka komma igång med skrivandet igen efter sjukdomen, dock. Då blev ingenting gjort eftersom jag knappt orkade hålla i en penna, än mindre tänka konstruktivt och inspirerat. Orkade inte ens lyssna på musik. Och jag kan påpeka att dag-teve INTE är särdeles inspirerande. Har ett block liggandes i min väska. Inget händer på jobbet. Kanske ska jag försöka skriva nu? Fast det känns fel.
Hellre hemma med Mina Saker.

Det är skönt att åka till jobbet nu i allafall tycker jag. Det luktar höst och är sådär perfekt småkyligt som det ska vara på hösten. Det lär inte fortsätta, men jag njuter i allafall medan det varar!

Nu ska jag fortsätta stirra in i skärmen.

Dagens länk: Twitter – fråga mig inte varför
Dagens låt: ingen, lyssnar på bok
Dagens ”läsning”: ”Linda – som i Lindamordet” av Leif GW Persson

Totalt utslagen i flera dagar.
Sedan bestämde sig förkylningen för att mutera. Nu sitter den på min näsa. Och i den. Som ett äckligt sår som gör att jag ser ut som en spetälsk. Varför, Orvar? Det var väl ändå att ta i? Räckte det inte med febern, snuvan och rosslet i halsen? Tydligen inte.

Och imorgon ska jag försöka jobba. Det känns märkligt, eftersom min kropp fortfarande känns ganska slut. Vi får se hur det går.

Orvar slutade peta mig på armen och slog mig istället med en slägga i huvudet.
Sjuk.
Blä.
Ynk.

Får se hur jag orkar uppdatera de närmaste dagarna, för det känns som döden-döden, som Astrid Lindgren sa.

Det finns dagar då man går till jobbet och känner: det här är inte bra. Det här känns inte bra. Hurgh…
Idag var en sådan dag. Och jag hade rätt. Förkylningen Orvar har gjort entré. Den där förkylningen som bara sitter och gnider, som aldrig riktigt hoppar fram och vrålar HAHA, HÄR ÄR JAG OCH DU SKOLA BLIVA SÄNGLIGGANDE I EN VECKA!
Den här förkylningen petar mig snarare på armen på påpekar försynt att han har anlänt, att jag kommer vara snorig och täppt, men att jag nog kommer kunna jobba ändå. Nog.

Nog är ordet.
Jag ska gå till jobbet imorgon, det har jag Bestämt.
Dagen har gått åt till att ignorera Orvar, samtidigt som jag inmundigat Echinagard-droppar och snytit mig. Han verkar ha gjort en paus i arm-petandet nu, för det känns som om jag är liiiite bättre.

Om man inte känns vid förkylningen så finns den inte.

Dagens länk: ingen, har jobbat
Dagens låt: Epica – The Obsessive Devotion
Dagens läsning: Ginzas film- och musikkatalog