Dags att börja skriva av sig. Idag är det 16 dagar sedan jag slutade snusa. Helt utan hjälpmedel den här gången så att skiten går ur systemet ordentligt. Tidigare har jag försökt med hjälp av plåster och tuggummin, men då är ju beroendet fortfarande kvar.

Dag 1 till 5 gick mest i den fysiska abstinensens tecken. Skakningar, svettningar, ont i huvudet och ett risigt allmäntillstånd. Men det gick an. Jag vet ju att det är så. Det går ju över. Inga problem.
Men från dag 6 och framåt har helvetet brutit ut.
Och då menar jag det fanimig.
Rakt ner i fotknölarna dök humöret. Det tar sig liksom aldrig upp därifrån, snarare går dipparna ännu längre ner hur det nu är möjligt.
Jag är helt hudlös.

Det är så svårt att förklara för en annan människa hur fruktansvärt dåligt man faktiskt mår. Vilken regelrätt ångest man har. De kolsvarta tankarna som kommer. Googla depression/ångest, vill man säga. Tänk er förlusten av er bästa vän.
Problemet är bara att ingen verkar tycka det är ”ok” att må så här dåligt någon längre tid ”bara för att man slutat snusa”. Många verkar tycka att någon veckas trist humör är förståeligt, men sedan blir man bara jobbig och gnällig. Sedan ska man tydligen snappa ur det.

Jag undrar hur många som skulle tycka så om beroende av någon annan substans. Det finns behandlingshem för knarkare och alkoholister. Där är det inte tal om att ”snappa ur det” efter någon vecka.

Nu kämpar jag mig framåt. Tar en timma i taget. Det är fruktansvärt svårt och tar all den lilla energi jag har. All energi går åt till att klara av att gå till jobbet. Ingen finns kvar för något annat. Att vara social fungerar knappt.
Det enda jag egentligen vill är att ligga under täcket.
Bara att le kostar energi.
Jag har inte ork.