Akriv för ‘Fina saker’

Sitter i köket och skriver. Idag har det varit ganska hektiskt på jobbet, men ändå roligt. Förstår inte varför jag tycker det är roligt att jag imorgon ska få säga till en chef att det han vill ha gjort minsann inte går i en handvändning, att han i såfall får hitta någon som kan översätta alla våra artikelnamn till norska i ett huj och att det inte ens då går att göra det han helst vill ha gjort till på torsdag. Kanske är det en lite elak djävul som finns i mig. Eller så är det bara skönt att ha på fötterna. Att veta att jag KAN det här. Sånt är fint. Sånt gör kajan glad.

Imorgon funderar jag på om jag ska släppa ut min cykel på grönbete. Eller rättare sagt hämta den från mor, där den stått vinterförvarad. Har saknat min cykel så! Fast kanske är det bättre att göra det i helgen, när man har tid att tvätta av den, ordna kedja och däck och allt sånt pyssel. Är ju trevligt pyssel. Vill inte stressa det. Dessutom måste jag köpa en cykelpump med bilventil. För min cykel är fin i kanten, här duger inga vanliga cykelpumpar, lyx ska det vara.

Ikväll redigerade jag mina bilder från Lysekil, där jag och mor var i förra veckan. Märk väl. Det heter bilder och inte foton, det har jag fått ibankat i huvudet av min far som är fotonörd. Så. BILDERNA är klara nu. Får väl putta upp någon här så det syns.

Stångehuvud

Går ju aldrig att få till färgerna precis som de var, men i alla fall i närheten. Vi borde ha blåst bort, borde ha suttit inne för kallt och stormigt var det. Men aldrig. Detta landskap gör sig i alla väder. Bara att ge sig ut och njuta. Bjuder väl på en bild av mig också, bevis på att det blåste.

Kajan

Happ. Nu borde man göra kvällen.
Men det är trevligt att bara sitta här, höra brudarna leka i vardagsrummet, lyssna på Enya. Ta Det Lugnt.

En veckas jobb och jag är död.
Men det har ändå gått ok trots att man inte är på topp. Det brukar det ju göra bara man tar sig dit.

I förrgår bestämde jag mig dessutom för något ganska stort. Det finns ju vissa drömmar man har, som man haft ända sedan man var liten. I mitt fall är det att åka till New York. Jag vet inte när jag började tänka på det, men det var i tonåren någon gång tror jag. Jag köpte till och med en karta över stället, bara för att kunna drömma mig bort.
Nu jävlar ska det bli av. Det är ju löjligt egentligen, för jag kan ju faktiskt åka dit om jag sparar. Så jag ska spara. Jag har ju inte direkt några kostsamma nöjen jag håller på med, så det är bara att lägga undan de där pengarna jag slösar på krafs (vet knappt vad det är).
Sedan satsar jag på våren 2014, eller möjligtvis tidigare, det beror på.
Det ska bli av!
Det är en fin känsla man får när man bestämt sig.

Såg nyss att man kan skriva ett gulligt tecken på mitt iPad-tangentbord. Detta: °
Hah! Blubb. Plopp. Grader.
Saker man roas av klockan 07:17 en fredagsmorgon.

Sedan vill jag börja läsa igen. Och skriva. Det är ju billiga nöjen i alla fall!
Borde uppdatera Skrivboken också. Det kommer.

PS. Dessutom har jag fått något underligt behov av att inte befinna mig på så många sociala medier. Hm. Alltså inte ta bort mig, bara inte befinna mig där varje dag. Hm. Koppla ner, koppla av?

Ständigt dessa mellanrum mellan inläggen. Men det är nog bara att inse att det är så. Det är inte alltid jag har lust att skriva om vardagssaker, eller vad det nu är jag skriver här.
Det är i alla fall 2013 nu.
Nyårslöften ordnade, tillsammans med L, så att vi kan peppa varandra.

    Inte förneka oss, vara oss själva och klä oss som vi vill
    Skriva, banne mig!
    Gå på Tip the Velvet

Det sista är redan ordnat. Biljetter fixade så nu är det bara stassen kvar.
Skrivandet är det lite värre med, min hjärna fungerar ju så att när jag får en order som ”du SKALL skriva” så blir den jävligt gnällig och motvals. Vill inte alls vara med och leka utan stannar istället upp och går i ide. Jag får helt enkelt råda bot på det på något sätt. Jag har ju en bra idé. Två sidor skrivna än så länge.

Sedan är det ju övriga livet, som just nu är lite… spännande. Intressant. Roligt. Men som den brända människa jag är så tar jag Mycket Försiktiga Steg, så att jag inte faller. Bäst så. Men roligt är det.

Det här med att uppdatera vad som händer och sker. Tydligen är jag inte så bra på det. Det finns dock en anledning och den här gången handlar det inte om World of Warcraft för en gångs skull. Det handlar om Seriöst Skrivande. NaNoWriMo. National Novel Writing Month.
Just det. Jag skriver, därför är jag.
Visst, jag skriver annars också, men den här gången finns det ett mål med allt. Till att börja med 50.000 ord tills sista november. Men någonstans djupt inne i mitt huvud så tänker jag att jag kanske ska försöka göra något mer än just det. Kanske till och med avsluta berättelsen. Kanske skicka in den någonstans. Det ni.
Så jag är Strängt Upptagen.
Jag kommer nog uppdatera lite mer i Skrivboken (länk upp till höger), eftersom jag behöver få ut mina funderingar och ramblings angående mitt skrivande någonstans och de passar bäst in där.
Dessutom handlar min berättelse om just de karaktärer som jag har där.
Skillnaden är att jag skriver en helt annan historia om dem. Mycket har ändrats.
Mer om det i Skrivboken. Förhoppningsvis snart.

Over and out.

Plötsligt försvann jag. Bort till en kontinent vid namn Pandaria.
Men jag får ju visa vad i hela friden det är som har uppehållit mig all denna tid.
Så här kommer en liten redogörelse.
(det går bra att klicka på bilderna för full storlek!)

Det började med väntan. Klockan gick sakta.

I väntan på Pandaria

Till slut slog klockan 00.00 på natten och jag stod redo för att FISKA!
Och fiska gjorde jag. I över två timmar.

Fiskande i Stormwind

Tyvärr slog en person mig med en minut från att få Realm First Zen Fisherman. Men vad gör man. Jag prövade ju i allafall.
Så jag gav mig ut med Prostinnan, min huvudkaraktär, till den nya kontinenten.
Där träffade började jag utforska. Jag fick ett husdjur i form av en fisk i en vattenbubbla och träffade på en mycket trevlig panda vid namn Cho.

Fishy och Lorewalker Sho

Efter att ha hjälpt pandorna en del så gick det ändå tyvärr inte riktigt vägen. Ett GIGANTISKT monster dök upp och förstörde dagen. En Sha. Sha of Doubt. Riktigt ond.

Sha of Doubt.

Honom kunde jag inte döda.
Men jag fick i alla fall lift med en fantastiskt fin drake!

Drak-transport

Jag lämnade Jade Forest och åkte vidare.
En del märkliga uppdrag fick jag. Tvätta jakar i en jaktvätt och markera ut bajs uppe på de höga bergen som kunde varit Himalaja.

Markerar bajs med en liten flagga.

Men skam den som ger sig, jag köpte mig en alldeles EGEN jak att rida på.

Min egen jak!

Efter mycket om och men fick jag lov att bege mig till Temple of the White Tiger.
Synen på håll var fantastisk!

Templet på håll

Och när jag kom närmare var det bara ännu mer häftigt!

Templet up close!

Därinne slogs jag med skuggversioner av mig själv för att visa mig värdig. Värdig att få lov att komma in i den stängda delen av Pandaria, Vale of Eternal Blossoms. Och jag lyckades. Dörrarna öppnades!

Vale of Eternal Blossoms dörrar öppnas

Sen var det bara att fortsätta min väg.
Jag fick lift av några pandor.

Transport medelst vagn

Efter tre dagars ihärdigt jobbande så hände det till sist.
Jag blev level 90!!

Ding! Som man säger.

Nu börjar Spelet På Riktigt.
Med flygande fläng begav jag mig till Halfhill Market och min alldeles egna jordplätt, där jag kan odla mina egna grönsaker (jag har numera 8 jordplättar att odla på, samt ett sprinklersystem, en sann bonde!).

Man odlar. Jajamen.

Jag kunde också hjälpa The Order of the Cloud Serpent och få min alldeles egna drake att rida på. Men ingenting är gratis. Jag var tvungen att föda upp den från ett ägg. Den är numera stor som en liten hund.

Min egna drakbebis. I bakgrunden ses den fullvuxna varianten.

Sedan kunde jag inte låta bli. Så numera är Prostinnan inte en Night Elf längre.
Hon är en Pandaren. :)

Panda-präst

Det var en del av min vecka. Det har hänt så mycket mer, men man kan aldrig få med allt. Mists of Pandaria får höga betyg av mig!