Jag fick en insikt igår. Den insikten kräver en del förklaring och bakgrundshistoria. Så jag börjar med den.

1994 var jag 15 år gammal, gick i högstadiet och kände mig ensam. Jag var lite av ett UFO i klassen. En dag satt jag på bänkarna utanför ett klassrum och plötsligt hörde jag en röst inuti mig. Inte så som en riktig fysisk röst, men det var något/någon där. En manlig röst som talade engelska. Bara småpratade med mig. Så jag började svara, inne i mitt huvud, på engelska. Han hette David och han blev något av min ”skyddsängel”, trots att jag visste att han inte var någon ängel utan vampyr (ja, jag vet, men det var en visshet). Efter ett par år sa han att han ville introducera en vän till honom och därigenom kom min andra ”röst”, Damion. De två har följt mig ända sedan dess och det är ofta de som är mallar till många av mina historier. De har väldigt olika personligheter. David är vänlig och omtänksam, lite tillbakadragen. Damion är… speciell. Han kan vara fruktansvärt elak, retsam, enerverande, men ibland lyser något annat igenom. Komplex kille, helt enkelt. Medan jag känner David utan och innan så har jag aldrig riktigt fått grepp om Damion, på alla dessa år.

Nu till själva insikten.
Jag har som sagt skrivit mycket om både David och Damion för att lära känna dem så mycket jag kan. Och när jag satt och läste igenom en del så slog det mig att de två är som två delar av mig själv. De kompletterar mig. David är mer den människa jag är utåt medan Damion är den riktigt privata delen av min personlighet, den jag kanske inte skyltar med att jag har. Den som inte är riktigt rumsren, så att säga. Och genom att skriva om dem båda så får jag utlopp för båda delarna av mig själv. Och lär känna mig själv.

Damion har jag försökt komma underfund med länge. Här är ett av mina skriftliga försök att avbilda honom, hans personlighet.