Hösten börjar redan göra sig påmind genom en evig trötthet som gräver sig in.
Eller så är det bara väldigt mycket jobb och väldigt lite folk.

Och jag har insett att detta inte är en bra kombination för mig. Det går an att jobba och att det är mycket, men jag vill ha överblick, kunna se att vi klarar skivan helt enkelt. Annars kommer det upp en inre röst i mig som hela tiden tjatar om att om inte jag själv ser till att ALLT blir gjort så går världen under. Vilket den naturligtvis inte gör.
Men jag är i alla fall glad över att jag har identifierat rösten. Det är ett steg på någon slags väg att försöka att inte lyssna på den. Så långt har jag ännu inte kommit. Det jag börjat med är att försöka att andas.

Andas, damn you, andas!