Och så blev det ett sånt där hopp igen.
Från första april till 21 augusti.
Ska försöka börja skriva här igen, vi får se hur det går som man säger.

Dock krävs det ju en seriös uppspaltning angående vad som hänt i detta hopp.

Efter den där stopp-dagen den 1:a april så gick det lite lättare.
Den 18 april bestämde jag mig för att testa LCHF, för att se om det var så bra som folk påstod.
Riktig mat, med protein och fett och grönsaker, med så lite kolhydrater som möjligt. Lät ju lite märkligt.
Efter första veckan hade jag gått ner 4 kg. Vattenkilon, men ändå. Men de så kallade övergångsbesvären var fortfarande igång, trött och seg och tung i huvudet.
Efter andra veckan sa det PING i hjärnan. Verkligen PING!!! Nästan så att jag tyckte att halva Göteborg skulle ha hört det. Jag blev så otroligt pigg! En pigghet som jag aldrig känt förut, jag orkade göra saker efter jobbet, jag orkade vara mycket mer aktiv på jobbet, stressen påverkade mig inte alls lika mycket och jag var så sprudlande glad att det nästan var löjligt.

Och så har det fortsatt.
Jag har flow just nu. Och det känns förbaskat skönt. Det är något jag inte känt att jag haft på många, många år. Visst, det är ingen mirakelkur, men det fungerar så otroligt väl på just mig så jag tänker inte sluta i första taget. Vikt och så är ju trevligt, men det psykiska är så mycket mer värt. Jag orkar ju till och med träna nu, regelbundet! Och jag längtar efter det!
Har gått och gnytt hela sommaren för att mina bas-spinningpass har tagit semester och inte kommer tillbaka förrän i september. Istället har jag cyklat till jobbet (!!).

Det kommer säkert vända någon gång, hösten är ju i antågande, men jag njuter medan det varar och förbereder mig mentalt på att inte sjunka ihop på hösten som jag brukar.
Träna.
Ät bra.
Ät D-vitamin (sol i tablettform).
Sen får vi se vad som händer.

Detta var uppdateringen.
Mer kommer. Lovar. ;-)

Ibland måste man ta hand om sig.
Det har jag gjort.
Hjärnan sa NEJ. INTE. AJJA DIG, NU LUGNAR DU NER DIG!

När man känner tryck över bröstet och ångest och yrsel så ska man inte gå till jobbet. Så det gjorde jag inte heller. Det är ju inte frågan om något påtagligt, jag är varken förkyld eller hes eller har prickar i ansiktet, men skulle någon öppna huvudet och titta efter hur det stod till där så skulle de nog förstå. Hoppas jag.
Ibland måste man bara stanna upp innan man krockar med något stort och elakt.
Att det inte känns lika ”ok” att vara hemma på grund av detta är ju löjligt, men samhället ser inte riktigt med samma ögon på någon som är redigt förkyld och någon som har ont i själen på grund av stress.

Jag spenderade denna tid med att träffa några av mina favoriter.
20120401-210320.jpg
De kom och spatserade när jag satt med mor och åt sushi i gräset i en park.
Vi gav dem digestivekex, vilket de verkade tycka om.

Jag har också lyssnat på Enya. Enbart. Och P1.

Sedan gick jag på Rollerderby.

20120401-210332.jpg
Det var väldans roligt, jag skrek mig hes och hoppas verkligen på att det anordnas fler gånger i Göteborg, eftersom jag är löjligt emot att åka till andra platser.

Idag har jag diskat och plockat och tvättat.
Jag kände mig så duktig när jag satt och väntade på att tvätten skulle gå klart så jag kunde hänga upp den. Jag kände mig fortfarande duktig på väg ner i tvättstugan.
Där nere möts jag av en maskin som är klar, medan den andra inte ens har startat.
Glömde trycka på startknappen.
Gaaaaaaah…..
Men det ordnade sig ändå.

Nu sitter jag och dricker sov-te och lyssnar på ännu mer Enya.
Med tända ljus.
Låter det töntigt?
Det bryr jag mig inte om.
It’s my soul and I do what I want to.

Ja det var ju det där med att inte bry sig så mycket.
Det går liksom inte så bra.
Hela Sverige gungar och folk sitter och gnäller om huruvida man ska ordna det ordentligt eller smådutta lite och se om det eller det eller det hjälper kanskekanske. Kajan skriker inombords, men håller sitt arbetsansikte någorlunda i schack. På hemvägen såg jag förmodligen ut som om tredje världskriget brutit ut.
Jag kom också på att jag kanske borde andas lite då och då.

Väl hemkommen ringde jag mor och gnydde av mig. Dessutom diskade jag, helt otroligt.
Nu dricker jag sov-te och lyssnar på Ekot i P1.
Lyssnade på Enya på hemvägen, det var det enda jag klarade av och då måste jag ändå ha något i öronen, så man slipper höra folks röster på vagnen.

Tidigt sänggående.

Ibland undrar jag över det här med att bry sig.
Vissa säger ibland ”jamen det ju bara att inte bry sig om det” och menar på att det liksom är den magiska lösningen. Det är dock inte så lätt när man är en bryende-personlighet. En som engagerar sig. Är det då ”mitt fel” att jag stressar ihop? Är det mindre värt om jag mår kass, bara för att jag är den sortens person som bryr mig?
Hm.

Jag mindes i allafall att ta kort på min hållplats.
Kvinnan till vänster tillfrågades inte om hon ville vara med i bild, så jag tog bort hennes ansikte.
Lite sol var det.
20120326-195454.jpg

Lördag.
Jag och mor åkte ut till Amundön idag och skådade fågel, på vårt eget lilla vis.
Det blev en riktig jackpot. Vi såg tofsvipa, nötväcka, vitkindad gås, kungsfågel, trädkrypare, entita, småskrake och en massa annat. Gröngölingen hörde vi bara, han är en doldis.
Träffade på far och K också.
Morsan lurade järnet av pappa genom att sätta på sin fågel-app, så pappa blev helt till sig och spanade efter nötväckan, som enligt honom måste vara PRECIS I NÄRHETEN!!!

En mycket fin dag blev det.
Här blir det bilder på det. Snäckor, samt Pappan och Trädet.

20120324-210647.jpg

Uppmärksamhet!!

2012-03-22, Inga kommentarer. Kategorier: Förbannelser.

Ok.
Tack vare Kajans otroliga närvaro i vad hon pysslar med så råkade jag skriva över inlägget jag skrev igår. Smart. Jätte. Verkligen.
Bättring lovas….

Inlägget handlade om arbete, gnäll, gny och mitt nya hållplatsprojekt.
Farväl, inlägget. Må vi ses i inläggshimlen.