Jag har sett lägenheten.

Den var verkligen underbar!
Och nu talar vi inte nybyggda grejor med blanka ytor och saker man knappt vet vad det är och ännu mindre vågar röra vid, av rädsla för att man kanske har sönder något. Vi talar 50-tal. En lägenhet i mycket gott skick, med originalskåpsluckor från 50-talet, med tillhörande knoppar. Fint parkettgolv. Fin utsikt. Kort väg till vagnen. Underbart gulligt kök. Och sittbadkar. Ja. SITTBADKAR!
Jag fick inte till en vettig bild på det, men här kommer själva tanken med det (obs, detta är inte mitt badkar, men typ så ser det ut):

Jag mår så bra. Tanken slog mig hur enkelt det är nu. Jag hade inga problem att slita mig uppför backen hemma, med blicken i marken på grund av den isiga vinden, och löv som susade omkring så man knappt såg om det var vår eller höst. Detta sätt att ta sig hem har ett slut. Jag skulle till och med teoretiskt sett kunna räkna hur många gånger till jag måste ta mig upp för denna helvetesbacke. Dessa tankar kommer ta mig genom våren och tiden i gamla lägenheten utan problem.

Jag är hemma!