Akriv för ‘Kultur o Sånt’

För några dagar sedan satt jag på bussen hem. Inget konstigt i det i och för sig. Men bredvid mig satt en man och läste. Han läste inte i en bok utan på en läsplatta, en Kindle. Och plötsligt fann jag mig sitta och irritera mig på det, enbart för att jag inte kunde se vilken bok det var han läste. Inget omslag, ingen bokrygg. Bara en lite platta med grå text jag inte kunde läsa. Frustrerande.

Och detta är alltså något som blir mer och mer vanligt. Jag har inte tänkt på det förr, men jag tycker det är tråkigt. Visst, jag kan se fördelen med att ha ett halvt bibliotek med sig på bussen, men vad hände med allt det andra?
Så som min mor sa, den där känslan när man ser någon läsa en bok man själv tycker om, känslan av att ”åhååå, han läser Den Boken!”. Den kommer försvinna. Eller när man blir förvånad över kombinationen av titel och person som läser den. Synd.

Å andra sidan. Just nu läser jag en serie böcker som ser ut som hej kom och hjälp mig. Som Värsta Tantsnusket Från Bensinmacken i Eslöv. Och det är inte tantsnusk! Ok, det är inte Dostojevskij heller, men det är helt ok böcker.
Jag sitter och gömmer bokomslaget med händerna när jag sitter på väg till jobbet. Vill inte att folk ska tro felaktiga saker om mig. Som om de brydde sig. Problemet är att jag bryr mig.
Jag har hela Anne Rice’s Vampire Chronicles hemma, egenhändigt omslagna med svart papper. Just på grund av deras ohyggliga tantsnusk-utseende.

Så kanske är Kindle bra i det fallet.
Eller så får omslagsmakarna ta sig en funderare.

Fridens liljor.
Eller ja. Om snart en vecka kommer jag i alla fall ha semester. Det ska bli väldans skönt. Även om jag då blir den sista att få reda på min nya lön, vilket är jävligt snopet. Bara för att jag lyckas ta semester den enda dagen vår chef tänker informera oss. Så jag får reda på min efter det. Störigt, men jag tänker försöka att inte bry mig. Tänker spela istället.

Jag har för övrigt lyft ut den litterära biten av mina ramblings till en egen blogg, Skrivboken. En länk till den finns här uppe till höger. Den avhandlar allting som har med min kära evighetsberättelse att göra och är ett sätt för mig att resonera med mig själv, få ur mig funderingar och så vidare. Det är kanske inte världens mest intressanta för utomstående att läsa, men det får man avgöra själv.

Ikväll ska jag på Skivstångspass igen. Varför, kan man undra, förra passet gjorde ju mig till invalid hela helgen? Jo, för att jag inte ger mig. Och den här gången tänker jag svälja min stolthet och inte ha några vikter på skivstången. I alla fall inte när vi tränar ben. När vi tränar armar så kanske jag lägger på liiiite.

Jag läser ju det skrivna ordet nu.
Alltså jag läser text och inte bara via ljudbok. Men ikväll laddade jag ner hela Sagan om Ringen på engelska och jag måste säga att det låter underbart.
Jag har ju läst Ringen tidigare och tyckt den var fantastisk, men den man som läser denna ljudbok ger en helt ny dimension till texten. Jag tror det beror på den sort av engelska han talar. Den är klassisk, ren, klar, även när han gör olika röstlägen för olika karaktärer.

Jag vet inte om jag har en svaghet för ”queen’s english”, men jag njuter i fulla drag. Sättet de uttalar ”r” med en form av snärt i uttalet. Och nu känner jag en enorm lycka vid tanken att jag har tre tjocka böcker att ljudmässigt plöja igenom!