För några dagar sedan satt jag på bussen hem. Inget konstigt i det i och för sig. Men bredvid mig satt en man och läste. Han läste inte i en bok utan på en läsplatta, en Kindle. Och plötsligt fann jag mig sitta och irritera mig på det, enbart för att jag inte kunde se vilken bok det var han läste. Inget omslag, ingen bokrygg. Bara en lite platta med grå text jag inte kunde läsa. Frustrerande.

Och detta är alltså något som blir mer och mer vanligt. Jag har inte tänkt på det förr, men jag tycker det är tråkigt. Visst, jag kan se fördelen med att ha ett halvt bibliotek med sig på bussen, men vad hände med allt det andra?
Så som min mor sa, den där känslan när man ser någon läsa en bok man själv tycker om, känslan av att ”åhååå, han läser Den Boken!”. Den kommer försvinna. Eller när man blir förvånad över kombinationen av titel och person som läser den. Synd.

Å andra sidan. Just nu läser jag en serie böcker som ser ut som hej kom och hjälp mig. Som Värsta Tantsnusket Från Bensinmacken i Eslöv. Och det är inte tantsnusk! Ok, det är inte Dostojevskij heller, men det är helt ok böcker.
Jag sitter och gömmer bokomslaget med händerna när jag sitter på väg till jobbet. Vill inte att folk ska tro felaktiga saker om mig. Som om de brydde sig. Problemet är att jag bryr mig.
Jag har hela Anne Rice’s Vampire Chronicles hemma, egenhändigt omslagna med svart papper. Just på grund av deras ohyggliga tantsnusk-utseende.

Så kanske är Kindle bra i det fallet.
Eller så får omslagsmakarna ta sig en funderare.