Cirka 35 tusen ord in och jag inser att jag blivit förälskad i en av mina karaktärer. Visste att det skulle hända. Det händer alltid. Nu gäller det att inte låta denna förälskelse ta över helt, faktiskt skriva om de andra karaktärerna också. För i ärlighetens namn så är ju den karaktär ingenting utan sina ”vänner” eller vad man ska kalla dem.
Jag har dock inte gjort det så lätt för mig, eftersom jag nu också skriver i den personens POV. Visserligen i form av sluten tredje person (Third person limited, vet inte vad den svenska facktermen är), men jag har försvarat detta med att jag vill kunna skildra aspekter på historien som inte annars kommer fram. Nyansera. Typ.
Och annars då? Jo, att skriva i tredje person är jobbigt. Kanske är jag ensam i världen om att känna så, alla verkar tycka att det är det normala. Men för mig som alltid skrivit i första person så är detta andra sätt jäkligt knepigt. Det ger väl sig.
Inga kommentarer