Totalt utslagen i flera dagar.
Sedan bestämde sig förkylningen för att mutera. Nu sitter den på min näsa. Och i den. Som ett äckligt sår som gör att jag ser ut som en spetälsk. Varför, Orvar? Det var väl ändå att ta i? Räckte det inte med febern, snuvan och rosslet i halsen? Tydligen inte.

Och imorgon ska jag försöka jobba. Det känns märkligt, eftersom min kropp fortfarande känns ganska slut. Vi får se hur det går.

Orvar slutade peta mig på armen och slog mig istället med en slägga i huvudet.
Sjuk.
Blä.
Ynk.

Får se hur jag orkar uppdatera de närmaste dagarna, för det känns som döden-döden, som Astrid Lindgren sa.

Det finns dagar då man går till jobbet och känner: det här är inte bra. Det här känns inte bra. Hurgh…
Idag var en sådan dag. Och jag hade rätt. Förkylningen Orvar har gjort entré. Den där förkylningen som bara sitter och gnider, som aldrig riktigt hoppar fram och vrålar HAHA, HÄR ÄR JAG OCH DU SKOLA BLIVA SÄNGLIGGANDE I EN VECKA!
Den här förkylningen petar mig snarare på armen på påpekar försynt att han har anlänt, att jag kommer vara snorig och täppt, men att jag nog kommer kunna jobba ändå. Nog.

Nog är ordet.
Jag ska gå till jobbet imorgon, det har jag Bestämt.
Dagen har gått åt till att ignorera Orvar, samtidigt som jag inmundigat Echinagard-droppar och snytit mig. Han verkar ha gjort en paus i arm-petandet nu, för det känns som om jag är liiiite bättre.

Om man inte känns vid förkylningen så finns den inte.

Dagens länk: ingen, har jobbat
Dagens låt: Epica – The Obsessive Devotion
Dagens läsning: Ginzas film- och musikkatalog

Ett halvt dygn av intighet.
Tack för den huvudvärken, det var den biten liv det. Idag måste det hända något, så att inte hela helgen blev värdelös. Kanske en promenad i stan med kamera. Kanske köpa en tandborste. Kanske lite så. Och så fortsätta skriva! Det får inte försvinna igen, nu när jag hittat tillbaka efter fyra år av totalt skrivbortfall.

Mat ska jag laga också.
Och bada.
Jo, nog ska söndagen bli bra alltid.

Efter många om och men fick jag låna en slagborr. Väggen ifråga är nämligen av den lömska sorten, det känns först som man enkelt kan skruva i en skruv, men plötsligt är det Stopp. Betong.
Så jag lånade en slagborr. Jag handlade plugg speciellt utformade för betongväggar. Och så borrar jag. Borrrrrrrrrrrr. Borrrrrriiiiiiiiiiirrriiiiii!!!! Och så ska det ju inte låta? Jag mäter hur djupt jag kommit. Ehm… Ett försök till. Borrrrrrrrriiiiiiiiiiiii!! Och inte en milimeter djupare.

Kanske är jag och slagborrar inte goda vänner. Kanske är väggen inte min vän heller.

Jag erkänner mig besegrad. Jag kommer sätta upp tavlorna på vanligt sätt. Tavellister är väl ändå ganska överskattade?