Dags att börja skriva av sig. Idag är det 16 dagar sedan jag slutade snusa. Helt utan hjälpmedel den här gången så att skiten går ur systemet ordentligt. Tidigare har jag försökt med hjälp av plåster och tuggummin, men då är ju beroendet fortfarande kvar.

Dag 1 till 5 gick mest i den fysiska abstinensens tecken. Skakningar, svettningar, ont i huvudet och ett risigt allmäntillstånd. Men det gick an. Jag vet ju att det är så. Det går ju över. Inga problem.
Men från dag 6 och framåt har helvetet brutit ut.
Och då menar jag det fanimig.
Rakt ner i fotknölarna dök humöret. Det tar sig liksom aldrig upp därifrån, snarare går dipparna ännu längre ner hur det nu är möjligt.
Jag är helt hudlös.

Det är så svårt att förklara för en annan människa hur fruktansvärt dåligt man faktiskt mår. Vilken regelrätt ångest man har. De kolsvarta tankarna som kommer. Googla depression/ångest, vill man säga. Tänk er förlusten av er bästa vän.
Problemet är bara att ingen verkar tycka det är ”ok” att må så här dåligt någon längre tid ”bara för att man slutat snusa”. Många verkar tycka att någon veckas trist humör är förståeligt, men sedan blir man bara jobbig och gnällig. Sedan ska man tydligen snappa ur det.

Jag undrar hur många som skulle tycka så om beroende av någon annan substans. Det finns behandlingshem för knarkare och alkoholister. Där är det inte tal om att ”snappa ur det” efter någon vecka.

Nu kämpar jag mig framåt. Tar en timma i taget. Det är fruktansvärt svårt och tar all den lilla energi jag har. All energi går åt till att klara av att gå till jobbet. Ingen finns kvar för något annat. Att vara social fungerar knappt.
Det enda jag egentligen vill är att ligga under täcket.
Bara att le kostar energi.
Jag har inte ork.

Time flies when you’re having fun.

Jag har alltså spelat. Lite mer. Men det är inte allt, jag har faktiskt jobbat också. Det känns av att konjunkturen sviker. Inte roligt alls. Avskedanden och skit på jobbet gör att man blir en smula låg. Fast jag har inte känt det så, inte på samma sätt som jag har gjort tidigare i alla fall. Nu har det gått bra, jag klarar av den mentala stressen som en prinsessa.
Dock har det satt sig på andra ställen.
I tre veckor har jag blivit blixt-full (yrsel som in i bomben) när jag lagt mig ner eller ställt mig upp. Skojigt värre. Gick till doktor.
Hon sa: Stress.
Jag sa: Men jag känner det ju inte så.
Hon sa: Nä så kan det säkert vara, men stressen sätter sig alltid nånstans. I ditt fall på balansen.

Tack för den.
Fast det är bättre nu. Ska försöka ta mig ut i helgen och ta hand om mig.

On another note, så är min vinterjacka numera stor som ett tält. Det är bra. Och det är dåligt. Nu behöver jag ny jacka. Emmaus är min vän.