Det är inte ofta det händer, men ibland så får man helt enkelt syn på sina karaktärer på stan mer eller mindre. Jag brukar inte göra det eftersom jag är oerhört ”kräsen” vad gäller likhet. Det behövs inte mycket för att jag ska avfärda likheten.
Men nu hände det. Helt plötsligt, på spårvagnen. Han satt snett mittemot mig, lyssnandes på musik.
Damion.
Jag såg först hans lockiga hår i fönsterrutans spegelbild och tänkte: sånt där hår har han. Sen sneglade jag på honom och fick en smärre chock, det kändes ända ner i tårna. Ögonen. Munnen. Till och med ögonbrynen och käkbenen.
Efter den upptäckten löd inte min blick mig, kan jag säga. Den drogs hela tiden mot hans spegelbild, ville liksom pränta in den. Och så ett sista ögonkast när jag gick av vid min hållplats.
Chocken sitter fortfarande i.
Jösses…
Inga kommentarer