Lördag eftermiddag.
Efter godis och film (The Help, efter boken Niceville) så sitter jag här. Tystnaden efter filmen gick mig på nerverna så jag satte på musik. Jag hade tänkt att jag skulle skriva något. Men hjärnan fungerar verkligen på ett outgrundligt sätt. När jag tänker att jag ska sätta mig och börja dona med den här nya idéen jag har i huvudet så vill den inte. Den vill istället komma på nya vändningar och plottar i min gamla evighetsberättelse. Den jag ändå fastnat i.
Det var ju något nytt jag ville skriva. Jag har ju idéer och allt. Men nejdå. Istället säger hjärnan: ”jamen du, vore det inte kul om (insert galen twist) eller om (en till knäpp idé) hände i den där andra historien?”.
Det man satt sig för att göra, det skjuter man upp. Vet inte om det kallas ställtid eller en hysterisk flykt från ämnet.
Dessutom slutar det hela med att jag skriver ett inlägg här, som bara handlar om våndan av att inte göra det man hade tänkt sig. Nåja, jag skriver i alla fall. Alltid något.